Jag och min särbo hyrde ut vår husvagn till Bluesföreningen i Åmål, för andra året i rad. År 2003 fick vi en ersättning på 1200 kr + två fribiljetter. År 2004 fick vi nöja oss med tre fribiljetter.
På lördag kl. 18:00 samlades några vänner till oss hemma hos min särbo där jag blev bjuden på två stycken små burköl 33cl, senare på kvällen dricker jag ett glas vin, (detta har jag bevis för.) Det blir man inte berusad av.
Klockan 21:45 går fyra stycken av oss till Bluesfesten. Vi kommer fram till porten, där blev det missförstånd, min särbo visar fribiljetterna. En av oss betalar, men jag släpptes inte in.
Ja, ja, tänkte jag. Jag har inte råd att betala bara för några timmar, så de får väl gå in de som är mest intresserade. Istället går jag till husvagnen för att försöka få tag på någon som kan låna ut nyckeln till mej, för jag behöver hämta kvarglömd medicin.
Ingen som jag frågar vet någonting. På väg tillbaka känner jag mej besviken. ”Här har jag lånat ut husvagnen, men jag får inte hämta min medicin, inte heller kommer jag in på Bluesfestivalen.”
Då möter jag en av arrangörerna som känner igen mig, men tyvärr vet jag inte hans namn. Visst, Inger. Jag ska hjälpa dej att komma in.
Väl inne går jag och köper lite mat, och en öl, märk väl ölen hann jag inte dricka något av. Står där mitt på golvet och äter och tittar förgäves efter mina vänner, samtidigt tittar jag på många ”konstiga människor” många mycket berusade. Någon dansade flummigt med sej själv, o. s. v. jag hann att skåda mycket.
Då möter jag en av arrangörerna, frågar honom om nyckeln, han säger något konstigt otrevligt och försvinner, möter då två andra arrangörer Jag följer efter dom och frågar efter den föregående. Han svarar också otrevligt och försvinner in mellan bardisken. Tyvärr tar jag några steg in på förbjuden mark och han skriker åt mig att försvinna och tillkallar vakter. Tro mig! Inom loppet av en sekund vräker sej tre stycken vakter (opsykologiska, kortväxta, muskelberg) över mig, utan att fråga vad som står på? Vrider mina armar bakåt, släpar ut mig… inför allt folk ca: 75 m (jag har en skada i höger arm sedan 20 år) jag skriker åt dom Släpp mig för “fan” jag kan gå själv! Är det konstigt att man blir arg?
Utanför porten framkörs en polisbuss med fem stycken poliser, dom ber mig följa med. Jag börjar bli rädd och nervös, men det bryr dom sig inte om. Det var väl order från dessa vakter som inte vet hur man pratar med folk utan bara provocerar. Det enda motstånd jag gjorde var verbalt. När jag står i garaget på polisstationen ringer min fästman, han hade gått hem till sin lägenhet. Där står jag med, åtta poliser omkring mig. Tyvärr säger jag till min fästman att jag kommer snart, (de kunde ju ha frågat mig vem och varifrån han ringde) Jag blir ombedd att gå in i ett rum, då ringer en av vännerna (manlig) En polisman rycker telefon från mej försvinner bort i en korridor, jag hindras att följa efter. Efteråt fick jag höra att polisen sagt till honom att de kunde hämta mej.
Jag fick säga mitt namn och personnummer, en låda ställdes fram på golvet där skulle jag lägga mina tillhörigheter. Jag ber flera gånger att de ska ta ett blodprov, så att det kunde ha konstaterats att jag inte var berusad. Men det är ju klart, då hade de ju inte kunnat låsa in mig. Jag var för stressad för att tänka på blåsapparat, förstår i efterhand att polisen kan sammansvärja sej, inga bevis, polisens ord gäller.
Därefter föser de in mig i en kal cell o låser en dörr o en dörr till. Jag får panik o börjar skrika vansinnigt, Släpp ut mig! Släpp ut mig! Jag har inte gjort något, inte är jag full heller va “fan” sysslar ni med? Jag trodde jag drömde! Jag fortsatte att skrika, ringa på klockan som tycktes vara ur funktion.
Jag fick cellskräck, två personer kommer in o sliter av mej min bh, den tredje står o glor, dörrarna stängs igen Det börjar spränga i mitt huvud o jag tänker. Nu dör jag som min mamma gjorde, blodkärlsbristning i hjärnan. Jag håller om mitt huvud står framför dörren skriker. Jag ringer på klockan, slår på dörren, jag har panik, men ingen öppnar, jag går fram och tillbaka.
Jag börjar få alltmer ont i min arm som vakterna har brutit. Jag tänker på mina ögondroppar som ska tas på kvällen, de hade jag ju glömt i husvagnen, jag skriker länge ..Öppna jag ska få tag på min medicin! Då öppnas dörren framför gallret och en kvinna frågar otrevligt vilken medicin det gällde. Jag svarar argt att hon inte hade med det att göra. Då stängdes dörren igen. Jag skriker igen. Släpp ut mig, jag har inte gjort något.
Jag börjar också få ont i min fot, den är iskall, jag kan på grund av skada i ben inte gå i strumplästen, inte sitta eller ligga utan dyna på kall plastmadrass. Men sitta eller ligga var för mig omöjligt, jag bara vandrade omkring framför dörren helt förtvivlad och tänkte. Någon måste rädda mig. Men nej, Jag fick ingen hjälp! Jag fattar ingenting. Jag skriker igen, då hör jag en mansröst på andra sidan dörren (en polis) som härmar mig o bokstaverar långsamt
T-Y-S-T. Härmar mej igen.
Jag har ont i min arm, ont i min iskalla fot, men inget händer. Inget toalettbesök. Så vandrar jag framför denna dörr, de timmar polisen kan anhålla någon utan vidare. Jag undrar, är man störande om man försvarar sej verbalt?
Summerar jag deras attityd mot mig. Ingen frågar vad som hänt. Inget vänligt ord, bara glodde. Ska man bli behandlad så?
Men det räcker visst att man har smakat på en öl, och säga fel ord, så kan man bli inlåst av polisen i flera timmar. Dom har ingen skyldighet att kontrollera promillehalten. Nej, för nu har de ryggen fri. Bara deras ord som gäller. Nog är det rättsröta av stora mått. Inga bevis. Bara paragrafer de kan skydda och gömma sej bakom.
När jag kommer hem till mina vänner på morgonen bryter jag ihop. Får då reda på att en av dom försökte hämta mig, men han blev nekad.
Med detta undrar jag 57-åriga ostraffade, utan skryt, hederlig, och mycket måttlig alkoholdrickande kvinna. Får det verkligen gå till på detta sätt. Otack är världens lön.
Med vänliga hälsningar
Inger Johansson
Åter till gäster berättar. Läs fler erfarenheter som skickats in till upprättelse.
januari 23, 2009 kl 5:17 e m
för djävlgt
januari 25, 2009 kl 2:48 e m
Tråkig berättelse. Sköt om dig
februari 24, 2009 kl 6:56 e m
Har varit med om det samma! Känner igen den ångest du beskriver, av att ha varit med om detta. Kommer vid ett senare tillfälle att skriva ner min egen historia när jag är redo. Skönt att läsa din och att ha hittat denna websida där jag känner att jag inte är ensam om detta vidriga trauma.
februari 24, 2009 kl 9:48 e m
Inger> Trots att jag är vakt, så kan jag förstå maktlösheten och förtvivlan.
Men, det är bara i samband med trafikbrott och narkotikabrott som polisen kan ta urin-, blod- och utandningsprov från en person. Inte ens om personen ber om det, får polisen göra detta. Ja, det är fel. Men så säger lagen. Dessutom innehåller inte lagen någon ”måttstock” för hur full man ska vara för att vara ”för full”. Det är inte att dom vägrar, dom FÅR inte…….
Du var troligtvis inte anhållen, utan omhändertagen. Om du blivit anhållen så hade polisen hållit förhör med dig.
Jag vet att inte detta hjälper och kommer inte återupprätta din tilltro till polisen och oss vakter. Men jag hoppas att det kan förklara lite.
februari 25, 2009 kl 8:50 f m
Enda anledningen till att man tar av BH:n på en kvinna i cellen, är för att vederbörande uttalat hot om självmord eller liknande. Då strippas personen och alla män med nycklar till cellerna får lämna ifrån sig sina nycklar och ska helst inte längre övervaka den omhändertagne.
Att vakterna betedde sig såhär kan jag inte svara på, men på din historia låter det absolut inte bra! Tänker inte försvara dera agerande, då jag inte var där.
Att poliserna lät dig svara i telefon, är ett tecken på att de har ett fötroende för dig och att de ansåg dig vara inte alltför full. Sen att de låste in dig tills din skjuts kom var troligen för att de måste övervaka dig pga ansvarsbiten vid ett myndighetsutövande. Och var det då hög arbetsbelastning så låser man in vederbörande, då den inte får lämnas utan tillsyn (Lag).
Inga ursäkter, bara förklaringar.
Ha de gott Inger, även jag hoppas att du kan återfå ditt fötroende för ordningsmakten. Lycka till!
mars 4, 2009 kl 3:27 e m
Ja du Inger, det låter ju väldigt tragiskt och hemskt det där.
Samtidigt så är din historia full med konstigheter. I början skriver du att du druckit flera öl och ett glas vin, i slutet har du bara smakat på en öl.
När vakterna avlägsnar dig orsakar dom smärta i din arm.
När du sitter i cellen så har dom brutit den.
Sen tycker jag också att man knappast kan bli förvånad över polisen bemötande gemtemot dig när du uppträtt väldigt hysteriskt (du skriver själv hur du skiker och är otrevlig). När polisen faktiskt frågar vad det är för medicin du behöver så är du högljudd och otrevlig. Vad väntade du dig egentligen?
mars 4, 2009 kl 7:48 e m
Själv tycker jag att Ingers berättelse är väldigt detaljerad, så mycket att den låter trovärdig. Inger har helt klart upplevt detta och det är tragiskt nog. Även om agerandet från vakter och andra kan förklaras, så måste väl ändå alla med lite vett innaför, inse att Inger mår dåligt av det hon varit med om.